Efter lunch rastade fyra kustpipare på reservatet. Det såg ut som att de hade dragit på sig en kostym med en öppen kavaj i svart och vitt med rutmönster på ryggen. Det var svårt att inte låta sig hänföras när jag började tänka på deras långa resor. De skulle till den högarktiska tundran långt, långt bort. Till ett landskap där deras färger hörde hemma. Till en plats som var så vacker att tiden stannade.
Allt gott,
Christopher