Hoppa till innehåll

Sommarstiltje med fokus på (o)ordning

Slutet av juli är en period när fågellivet är lite i väntans tider. De allra flesta arter är klara med sina häckningsbestyr. Ungarna har lämnat sina föräldrar och tar sina första stapplande steg i vuxenlivet. Flyttfåglarna, i synnerhet vadarna, har börjat röra på sig, men det är framför allt i augusti som de stora mängderna börjar röra sig söderut. Då blir det lite folkbildning i bloggen tänkte jag.

Jag vill passa på att uppmärksamma en ordning fåglar som är extremt varierad och det förefaller nästan otroligt att de är relativt nära släkt med varandra. Enkelt sagt kan man säga att ordning är den första indelningen som görs när man väl bestämt sig för att det man har framför sig är en fågel. Totalt delas alla fåglar, från strutsar och pingviner till lövsångare och tornfalkar, in i 21 ordningar. Från den ordning jag tänkte beskriva idag kan man årligen se fem arter på Getterön, varav två är riktiga specialiteter, men de tar vi såklart till sist. Nu ska vi titta närmare på tran- och rallfåglar.

Den första arten är just trana. Tranan häckar idag över stora delar av Sverige. Enklast att få se arten på Getterön är under våren (april-maj) eller sensommar, från juli till september. Tranan är en stor och ståtlig fågel som mäter en bit över två meter mellan vingspetsarna.

Därefter kommer två arter, varav i synnerhet den första är känd för de flesta, och som ofta misstas för änder.  Det handlar om sothöna och rörhöna. Det är andstora fåglar som oftast ses simmande i vassrika vatten, allt från havsvikar till små sjöar eller dammar. Rörhönan är något mindre och lite mer diskret än den karismatiska sothönan som gärna visar upp sig och låter andra fåglar veta att den häckar i närheten. De skrämmer gärna bort inkräktare som inte ens är medvetna om att de betraktas som inkräktare. Sothöna går att se årets alla månader på Getterön, men framför allt tidigt på året, de ses inte i så stora antal, men lägger man manken till och försöker så brukar de visa upp sig. Det har setts några stycken senaste månaden. Rörhöna är faktiskt lite mer frekvent förekommande på Getterön, och återigen ses den alla årets månader, med tyngdpunkt på vår och höst, men även rörhöna har setts i dagarna.

Så till sist har vi kommit fram till de riktiga specialiteterna från ordningen tran- och rallfåglar som frekvent kan ses på Getterön. Det rör sig om de två kusinerna vattenrall och småfläckig sumphöna. Det är arter med otroligt diskreta vanor som häckar i vasshavet och sällan ger sig till känna. De två tider på året när det är enklast att få korn på dem är antingen under våren när de spelar, eller på sensommaren, tidig höst, när ungarna är så pass stora att de börjar födosöka i vasskanterna och då kan ses, med fördel från något av de fina gömslena på Getterön. De rör sig diskret i vasskanten på vadarvis. Vattenrallen har ett mycket karaktäristiskt läte, den låter som vad som brukar beskrivas som en missnöjd gris! Den småfläckiga sumphönan har i stället ett taktfast visslande som under stilla vårnätter kan höras kilometervis. Den småfläckiga sumphönan är svår att se även på Getterön, det krävs ofta tålamod och flera försök. Men det är nu perioden med störst chans att få se arten startar, och pågår i augusti och september.

Det är fascinerande att en svart liten andliknande fågel med en elfenbensfärgad näbb, en högrest fågel med vingbredd som en örn, och en vadarliknande långnäbbad fågel som låter som en gris kan vara relativt nära släkt. För lite mer info om varje art, glöm inte att läsa bildtexterna.

Vattenrallen är omisskännlig om man får se den bra, med sin gråbruna fjäderdräkt, långa ben och framför allt den långa rödsvarta näbben. Sök gärna upp det säregna lätet på nätet, att en fågel kan låta som en missnöjd gris är rätt otroligt.
 
Så här ser det ofta ut på häckplats när tranorna har hittat någonstans att bo. Detta är inte alltför långt från den Halländska kusten, på en myr några mil in i Småland. På Getterön samlas ofta stora flockar med tranor under flytten för att passa på att äta upp sig i de näringsrika vattnen innan färden går mot Sydeuropa.
Sothönan med sitt omisskännliga utseende påminner om en and, men tillhör en helt annan typ av fåglar. Fåglar som är lika till utseende och levnadssätt men som inte är nära släkt är ofta resultatet av vad som brukar benämnas som konvergent evolution. Arter som lever på liknande sätt i liknande miljöer och med liknande födoval har utvecklat liknande egenskaper. Andra exempel i fågelvärlden är exempelvis falkar och hökar, som står långt ifrån varandra genetiskt men som delar många egenskaper. Även fladdermöss och svalor, som ju till och med är helt olika typer av djur, däggdjur, respektive fåglar, delar många egenskaper trots total brist på släktskap. Får du chansen, så titta gärna på sothönans fötter, som istället för simhud har simflikar på tårna. Fötterna ser nästan ut som tångruskor när de går omkring på torra land.
Rörhönan är lik sothönan men känns igen på lite mindre storlek, en brunaktig rygg, men framförallt på den gulröda näbben som är mycket karaktäristisk för arten. De går ofta att se nära sothöns, men är lite mer diskreta i sina vanor och rör sig gärna i vasskanten.
Den småfläckiga sumphönan gör skäl för namnet. Den skiljs från sin kusin vattenrallen på en kort gul näbb, i stället för vattenrallens långa orange, samt en mer spräcklig fjäderdräkt. Storleksmässigt är den lite mindre. Den småfläckiga sumphönan är svårsedd på Getterön och bästa chansen är nu under sensommaren, så håll ögonen öppna, i synnerhet i vasskanterna man kan se från gömslena.

Text och foto: Jens Stålberg

Arkiv