Mars är månaden när fågelskådandet i södra Sverige på allvar börjar om igen efter vintern. Vintern har mycket trevligt att ge, men det cykliska fågelåret tar sin verkliga början i mars. Talgoxar och blåmesar börjar med häckningsbestyr och bofinkens raska sång spår om vad som komma skall.
De första vadarna börjar komma i lite större antal och framförallt visar de upp sig betydligt mer. Två av de verkliga karaktärsfåglarna är tofsvipor och strandskator. Två arter som många nybakade fågelskådare snabbt får som favoriter, och för folk som skådat lite längre är det kära återseenden som aldrig tröttnas på.
Båda arterna är lätta att känna igen både till utseende och på lätet. Strandskatan flyger gärna över eller sitter och varnar med sitt skarpa läte där det låter som de säger ”kubik kubik kubik” och tofsvipan vars läte i spelflykt för tankarna till någon leksak eller elektroniskt musikinstrument.
Det övervintrar en del tofsvipor och strandskator i södra Sverige, men de flesta återkommer i mars.
De båda arterna är kända för att aggressivt köra bort ovälkomna besökare från sina valda boplatser, och vare sig måsfåglar, kråkfåglar eller rovfåglar undkommer attackerna.
Gemensamt för arterna är även att de minskar, men samtidigt utökar sina häckningsområden, idag finns de över större delarna av landet, men i mindre tätheter än tidigare. Det moderna jordbruket är en stor anledning till att det är tuffare för dem. Strandskatorna häckar ofta på exempelvis köplador i stadskärnornas utkanter, medan tofsvipan spritt sig längre norrut och numera häckar i nästan hela landet.
Sommartid innebär för många mer skådartid, med ljusa kvällar och möjligheterna att ge sig ut en sväng efter att dagens måsten är klara. Men vintern lurar runt hörnet och fåglarna får vara redo att bryta upp igen om snön och kylan skulle ge sig till känna i ett sista trevande försök. Men vi vet i alla fall att det bara är en tidsfråga innan värmen och ljuset har tagit över helt.
Text och foto: Jens Stålberg
